Ser du fågelns vingar slå slå slå
Högt där uppe i det blå
Hur dess lilla hjärta orkar gå
Kommer du att någonsin förstå
Fågeln rör sig så fritt fritt fritt
Den gör livet till sitt
Inget längre svart och vitt
Det som nu finns är mer än ditt
Du vet nu vad du bör bör bör
Du ska flyga som fågeln gör
Fågeln lyssnar nu på vad du hör
När hjärtat vet vad det bultar för
Henning Janegren, SAIR23
Att leva, det klart jag är levande
Men när jag tänker på det så vet jag inte om jag verkligen lever.
För när jag lever så livnär jag mig på känslan av lycka.
Vart är lyckan?
Lyckan finns hos frihet
Vad är frihet?
Att vara fri är att springa, springa tills hjärtat pumpar
Att skrika, skrika så länge att mina lungor bränner
Och att skratta, skratta så mycket att det krampar i magen
Är jag levande då? Lever jag då?
Tilde Ring, ESB23
Jag är ingen.
Jag är ingen förrädisk sommaräng,
Ingen opålitlig skogsgöl.
Jag är inte falsk som en solbelyst vårdag,
Inte skör som ett kronblad,
Inte sårbar som ett ärrat hjortkid.
Jag är ingen fjäril,
Varken sorgmantel eller amiral.
Jag är ingen.
Men har ingen någonsin berättat
Att dagen är bräcklig och grå,
Medan natten går i violett och blå?
Jag är lik natten;
Jag är pyrande och skarp som aska och is;
Jag är rapp som blixten, skiftande som tidvattnet;
Jag har falkblick och rovdjurständer,
Fjäderklädda vingar och kloförsedda händer;
Jag river som en vindil, störtar som en fors;
Jag kränger som ett vilddjur, spränger som pilträdsrötter;
Jag har mångatans mystär, tjärnens svärta, mareldens lyster;
Jag är tigande som snön, skadlig som liljan;
Jag är ljungen, olycksbådande men fager;
Jag är en avsides trakt, lika onåbar som horisonten.
Jag är ingen svala som kan snärjas,
Jag är ingen döende vildblomma,
Jag är levande
Freya Arthursson, ESB23
Som en kulen kuslig kuststad
solen smeker stadens skuggor
Första famlandet efter förnödenheten
följs av luft i lungor
Blott idé om individ
blir befintlig genom blandning av blod
Hjälplös på jättelik jord
jämlik värnar och vägleder
Sakta promenad på prärie
svala sveper sina skira vingar
Skåda skulptörens skapelse
slås av träffsäkerheten
Maja Fagerstedt, SAIR23
Det är lätt att glömma bort
när ekorrhjulet snurrar på
att leva till fullo
Vill inte titta tillbaka
när hela livet passerat
och önska att jag levt
Ditt liv blir vad du gör det till
det är du som har kontrollen
Vi kan inte lägga till mer dagar
till våra liv
utan bara lägga till mer liv
till våra dagar
Ella Fredzell, NAB23
Såg hur det där glänsande glaset
skiner just för mig.
Rödbågad med ett rutmönster som
bildar en karta av
de gemensamma hushållet.
En nervositet målas fram inom mig –
det är dags för mig att fylla igen en ruta.
Rutorna är skrämmande, och
synen av kavajer och allt fler fattigkvarter
gör mig förargad. Att
ni poserar som en staty och kallar er ledare
är provocerande.
Jag är en vindruta, genomskinlig och skör
och det skäms jag inte för.
Vi är inte den ljusaste kulören
det är varken
gult, som solens strålar på mina bara sommarben eller
svart, som den hemskaste mardröm, där man behövt tröst eller
blått, som det oskyldiga barnet med glädjeskrattet.
Nej, rutorna är bruna och dova,
det är kavajer och allt fler fattigkvarter
Du, poserar som en staty och du ska kallar dig ledare.
Jag hoppas du inte får en blund.
Du så kallade ”spindeln i nätet”,
din kavajs ficka fylls med papper på papper.
Som bränsle för just din eld.
Medan andra blir energifattiga,
PAPPERSLÖSA
och frusna av din girighet.
Din staty borde ha arkiverats och
gömts i det mörkaste hörn.
Vår karta, vår verklighet ropar efter färg.
Nu är det dags,
innan det är för sent.
Emma Hadin, ESC22
Daggen på bladet faller stillsamt och kallt,
möter morgonsolens varma blick.
Droppar möts, förenas i vördnad.
Gryningsfågelns rop skär i den stigande luften.
Gulnande löv täcker min stig,
bortsvept av vindens osynliga hand.
Skingrade utan fruktan av outgrundlig makt.
”Av jord kommen, till jord åter bli”
Omringad av faderstrygga stammar;
fårad bark sträcker sig mot kronans lägsta grenar.
Ett rådjurs klövar bryter rimfrostsgräset.
Osedd ser jag på.
Rödblommig insvept i naturens dräkt.
Varje andetag fyller mina lungor.
Väcker en slumrande del av mig.
Jag andas med naturen.
Elis Hedlund, SAIR23
Kanske kommer vi fram innan luften tar slut
Stilla timmar, mörka av tårar och ånger
En tyst bön om att allt ska bli bättre
En dag, ljus av löftena om en framtid
Långsamma gångaren mot dess dörr
Ring, klockan ljöd, imorgon förbereder vi din död
Mörkret bar för första gången med sig en stillhet,
Mjuka händer strök över våra ryggar, en stillsam tröst
Vi frös, men ack snart blir det väl tö?
Låt oss stå, väntande på stjärnornas strof
Låt den omfamna oss
Jag lovar – vi kommer klara oss till vår
Johanna Hedman, SAB23
När kyliga, höstvindar sövande,
sakta smeker mitt hår,
när kinderna rosiga blir,
När kryddan kaffet når,
Varm vanilj och kyliga kvällar,
när träden svajas in i dess långsamma men vackra död,
kommer jag till liv.
Anonym
Jag minns när du stod här första gången,
trött på stressen, idioterna och ångesten
Värmen störde dig,
men det gjorde allt
Hade smärtan känts bättre om det varit kallt?
Nu, som då,
står du här vid björken igen
och önskar att du vetat hur det blivit sen
Nu har du vinden i ditt hår och i din kjol,
helt och hållet omgiven av den sena vårens sol
Inget av det som hänt ångrar du,
utan det hade du inte varit mig nu
Kom tillbaka till björken om ett år eller så,
och berätta för mig om allt nytt livet lärt dig då.
Anonym
Ni dunkar, slår, bankar
ramlar, faller, reser
växer, hoppar, krymper
vrålar, skriker, älskar
så vackra är ni alla
ett virrvarr
så perfekt
en myrstack utan drottning
en virvel på flaska
genom gröna linser
klarnar världen sakta
Får man stå en stund till
innan ni
blir vi?
Anonym
Solen- solstrålar- ett liv
Mitt liv- ditt liv- vårt liv
Med dig blir allt det luddiga klart
Nära dig känns det som en ny start
Du ger mig lusten att bara vara
Och ger mig hoppet av vad jag kan klara
Men du är inte min att ha
Även om kärleken för dig ligger i mitt DNA
Vi lever i två olika världar
Jag andas luft och du med gälar
Solen- solstrålar- ett liv
Ditt liv- mitt liv- ett nytt kliv
Thea Müller, ESC22
Men Herregud!
Jag lever! Jag är vid liv!
Jag andas
Mitt hjärta slår
Jag är här och nu
Inte där och då
Inte var och sen
Inte si och så
Och Jag vill vara mer levande
Jag vill leva mer
Jag vill inte att de ska stå
över min grav och fundera
”Vad åstadkom hon i sitt liv?”
Och svaret är
”Ingenting
för hon var rädd för att leva”
Men Liv är rädsla
det är risker och
krossade drömmar
Och Liv är lycka
det är kärlek och
det är hopp
En vacker symfoni
Moll och dur
Piano och forte
Så Jag sätter mig och spelar
Jag bryter melodin
Jag skriver min egen musik
Jag andas
Mitt hjärta slår
Och kanske är det nog
Så länge
Jag lever.
Nora Ovenstad, NAB23
Jag gasar och kommer upp i höga hastigheter,
bromsar in för att samarbeta med trafiken.
Jag svänger in på en ny väg,
upptäcker snabbt att jag måste backa.
Hur balanserar man kopplingen med gasen?
Det blir en hackig uppstart i livet.
Alice Toll, ESA23
Tiden tar slut snabbt
liksom sand glider ur våra händer
Lämnar mina händer torra
som en bris på stranden
som försvinner snabbt
Lämnar blott en rysning
Tiden stannar ändå orörd
i våra minnen
Liksom sanden
ligger kvar på stranden
Och lövet
vinden lämnar kvar i din famn
Stella Wallin Lewicki, ESA23
När vinden blåser darrar löven
De är rädda för att falla, det är ju så långt till marken
Vissa darrar men är ändå fast bestämda att vara kvar
En del står stadiga hela tiden
Andra blåser bort så fort det kommer den minsta pust
Men alla faller till slut
Vare sig de vill eller inte
Gamla, trötta och orkar inte längre stå emot vindens styrka
Ändå faller många alldeles för tidigt, han gjorde i alla fall det…
Och sen kommer det nya löv
Albin Wannberg, ESB22
I nattens tystnad ensam och skör
Finns en känsla som aldrig dör
För varje dag som går
Fälls ännu en tår
Och vi fortsätter att leva i sorgen vår
När livets färger sakta går förlorade
Kryper en våg av ängslan under mitt skinn
Tomheten river i bröstet
Allt jag någonsin behövt är närheten din
Allt som en gång blomstrat
Bleknar för varje dag som går
När himlen slagit om till blågrå
Vet jag att det är dags att säga hejdå
Men hjärtat mitt det bultar på ändå
Nellie Öhrman, SAA23
Hon vände sig till mig och frågade,
En tanke som plågade,
“Vad betyder det att leva?”
Jag var utan svar och började treva
Men snart såg jag livet överallt
Och jag såg det tusenfalt.
Jag såg det när jag blev skjutsad på en cykel
Och när musiken öppnade min själ som en nyckel
Jag ser det när människor i sina halsdukar
Håller varandras händer mer än vad de brukar
När frost och flingor fyller luften
Och vi börjar glömma våra löften
Då frågar hon mig igen,
“Vad betyder det att leva?”
Ellen Hall, NAB22
Kärlek är levande
Kärlek får mig att känna liv
Det är ljuset
Det är allt som jag vill ha
Om bara någon kunde älska mig
Så skulle allt kännas bra
Elvira Karlsson, ESC22
Första steget
I rasslande fotbojor
Första ordet
Med kvävande munkavel
Brottsling sedan barnsben
Brottsling sedan barnsben
Skrek och fick lås
Runt hjärtat
Nycklarna kastade de bort
Grät och fick handklovar
Händerna var vita
Brottsling sedan barnsben
Brottsling sedan barnsben
Försökte springa
Försökte leka
Försökte
Kedjorna rasslade
De var starkare
Brottsling sedan barnsben
Brottsling sedan barnsben
Hur gör jag nu?
När domen är borta?
Hur springer jag?
Hur älskar jag?
Hur skrattar jag?
Fotbojan, handbojan och låset runt hjärtat
Det klipptes bort
Ändå sitter det kvar
Hur springer jag?
Hur älskar jag?
Hur skrattar jag?
Hur lever jag?
Vanessa Andersson, ESB23
